Mer om utjämningssystemen

Kommunalekonomisk utjämning för åren fr.o.m. 2005

Riksdagen beslutade i oktober 2004 att införa ett system för kommunalekonomisk utjämning bestående av ett delsystem för kommuner och ett del-system för landsting. Riksdagsbeslutet var baserat på den proposition som regeringen tidigare överlämnat till riksdagen (Prop. 2003/04:155). Lagstiftningen trädde i kraft den 1 januari 2005.

I det system som gäller från 2005 ingår ändrade system för inkomstutjämning respektive kostnadsutjämning samt nya inslag i form av strukturbidrag, införandebidrag och regleringspost. Syftet med utjämningen är oförändrat att åstadkomma likvärdiga ekonomiska förutsättningar för alla kommuner och landsting att bedriva sin verksamhet.

Det ändrade systemet för inkomstutjämning motsvarar inkomstutjämning och generellt statsbidrag i tidigare system. Det innebär i huvudsak att staten finansierar utjämningen. Kommuner och landsting garanterades genom ett inkomstutjämningsbidrag 115 respektive 110 procent av en uppräknad medelskattekraft. Kommuner och landsting som har en skattekraft över respektive nivå betalar en inkomstutjämningsavgift till staten (skattekraft är kommunalt skatteunderlag per invånare, medelskattekraften är ett riksmedelvärde). – Den garanterade nivån för landstingen höjs från och med utjämningsåret 2012 med fem procentenheter till 115 procent, dvs. samma nivå som gäller för kommunerna. Syftet är att underlätta skatteväxlingar mellan landstingen och kommunerna.

Kostnadsutjämningen syftar till att utjämna för strukturella behovs- och kostnadsskillnader. Systemet ska däremot inte utjämna för kostnader som beror på skillnader i vald servicenivå, avgiftssättning och effektivitet. Kostnadsutjämningen för kommuner består från 2008 av tio delmodeller, nämligen förskoleverksamhet och skolbarnsomsorg, förskoleklass och grundskola, gymnasieskola, individ- och familjeomsorg, barn och ungdomar med utländsk bakgrund, äldreomsorg, befolkningsförändringar, löner (tillkom 2008), bebyggelsestruktur samt kollektivtrafik. I kostnadsutjämningen för landsting görs beräkningar avseende hälso- och sjukvård samt löner och kollektivtrafik. För varje delmodell beräknas en standardkostnad. Standardkostnaderna summeras till en strukturkostnad för varje kommun och landsting. Kommuner och landsting som har en lägre strukturkostnad än genomsnittet för kommuner respektive landsting får betala en kostnadsutjämningsavgift och de kommuner och landsting som har en högre strukturkostnad får ett kostnadsutjämningsbidrag. Summan av avgifterna motsvarar i stort sett summan av bidragen.

Kommuner och landsting kan få ett strukturbidrag som beräknas i kronor per invånare och ska utgå årligen och tills vidare. Bidraget ges till kommuner som i tidigare kostnadsutjämning fick bidrag för ”näringslivs- och sysselsättningsfrämjande åtgärder” (=hög/re arbetslöshet) och ”svagt befolkningsunderlag”. Landsting som får bidrag fick tidigare bidrag i kostnadsutjämningen för ”små landsting”. Dessutom utgår bidrag till kommuner och landsting som fick en större försämring genom införandet av det nya systemet.

Utfallet 2004 enligt det nya systemet jämfördes med ett referensbidrag som utgjordes av det faktiska utfallet för 2004 enligt tidigare system (med vissa korrigeringar främst avseende det generella statsbidraget). Kommuner och landsting med större bidragsminskningar fick ett årligt införandebidrag (utöver den del som skulle utgå i form av strukturbidrag). – Införandebidragen har trappats av stegvis och de betalades ut längst t.o.m. 2010.

Från utjämningsåret 2011 jämförs nettot av inkomstutjämning, kostnadsutjämning och strukturbidrag med statens anslag för kommuner respektive landsting för aktuellt år (till och med 2010 räknades även införandebidragen in i nettot). Om detta netto, för kommunerna eller landstingen, överstiger anslaget för delsektorn ska en regleringsavgift erläggas. Om nettot för kommunerna eller landstingen uppgår till ett belopp som är mindre än anslaget till delsektorn utgår ett regleringsbidrag. Bidraget eller avgiften beräknas för kommuner och landsting på totalnivå och var för sig som ett enhetligt belopp i kronor per invånare för respektive delsektor.

Beräkningar inom ramen för den kommunalekonomiska utjämningen ska under året före utjämningsåret genomföras två gånger, en gång i september och en gång i december. Syftet med septemberberäkningen är att förse kommuner och landsting med ett preliminärt underlag för budgetarbetet. SCB:s decemberberäkning utgör underlag för Skatteverkets preliminära beslut om vilka bidrag och avgifter som ska utgå under utjämningsåret. Kommuner och landsting kan senast den 15 februari ”påtala brister och oriktiga uppgifter i underlaget för beslutet”. Skatteverket ska senast den 15 april fatta slutliga beslut om vilka bidrag och avgifter som ska utgå under utjämningsåret.

Utjämningssystemet regleras genom en lag om kommunalekonomisk utjämning (SFS 2004:773). Mer detaljerade föreskrifter finns i en särskild förordning (SFS 2004:881).

Generella statsbidrag och inomkommunal utjämning 1996–2004

De system för statsbidrag och utjämning som gällde under åren 1996 t.o.m. 2004 bestod av tre huvudbeståndsdelar, nämligen ett generellt statsbidrag, en inomkommunal inkomstutjämning och en inomkommunal kostnadsutjämning. Till systemet hörde också övergångs- eller införanderegler.

Det generella statsbidraget utgjordes i huvudsak av ett invånarrelaterat bidrag som var lika stort i kronor per invånare räknat för kommuner respektive landsting. Från 1997 fick kommunerna också ett åldersrelaterat statsbidrag. Storleken på det åldersrelaterade bidraget bestämdes av antalet invånare i fem olika åldersgrupper, nämligen 7–15, 16–18, 65–74, 75–84 och 85–w år.

Inkomstutjämningen skulle garantera alla kommuner och landsting ett lika stort skatteunderlag oavsett den egna kommunens skatteunderlag. Kommuner och landsting med ett högt skatteunderlag per invånare betalade en avgift. Kommuner och landsting med ett lågt skatteunderlag per invånare fick ett bidrag. Summan av avgifterna motsvarade i princip summan av bidragen.

Utjämning av LSS-kostnader mellan kommuner

Riksdagen beslutade i november 2003 att det fr.o.m. 2004 skulle införas ett nationellt kostnadsutjämningssystem avseende kommunernas LSS-kostnader. Riksdagsbeslutet baserades på den proposition som regeringen tidigare överlämnat till riksdagen, Utjämning av vissa kostnader för stöd och service till funktionshindrade (Prop. 2002/03:151). Regeringsförslaget i propositionen byggde i sin tur på de förslag som redovisats i ett betänkande från en statlig utredning, Utjämning av LSS-kostnader (SOU 2002:103). Som motiv för ett utjämningssystem angavs

• att det är en obligatorisk verksamhet för kommunerna,
• att kostnaderna har ökat kraftigt,
• att det finns stora kostnadsskillnader mellan kommunerna samt
• att det behövs en utjämning för att ge alla kommuner likvärdiga förutsättningar att bedriva verksamhet enligt LSS.

Förkortningen LSS syftar på "Lag (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade", vilken tillkom 1993 i samband med den handikappreform som då genomfördes. Syftet med reformen var i första hand att ge personer med omfattande funktionshinder en starkare ställning i samhället med hjälp av insatser anpassade till den funktionshindrades individuella behov. Lagen anger att insatser enligt LSS kan beviljas till personer

• med utvecklingsstörning, autism eller autismliknande tillstånd (personkrets 1),
• med betydande och bestående begåvningsmässigt funktionshinder efter hjärnskada i vuxen ålder (personkrets 2) eller
• med andra varaktiga fysiska eller psykiska funktionshinder som uppenbart inte beror på normalt åldrande (personkrets 3).

De nio olika typer av insatser som anges i lagen och som primärt är kommunernas ansvar är

• personlig assistans enligt LSS,
• ledsagarservice,
• biträde av kontaktperson,
• avlösarservice i hemmet,
• korttidsvistelse utanför det egna hemmet,
• korttidstillsyn för skolungdom över 12 år utanför det egna hemmet i anslutning till skoldagen samt under lov,
• boende i familjehem eller bostad med särskild service för barn eller ungdomar som behöver bo utanför föräldrahemmet,
• bostad med särskild service för vuxna eller annan särskilt anpassad bostad för vuxna samt
• daglig verksamhet för personer i yrkesverksam ålder som saknar förvärvsarbete och inte utbildar sig.

Förutom dessa nio typer av insatser finns också ”rådgivning och annat personligt stöd”, något som landstingen i första hand ansvarar för. Den senare omfattas därför inte av utjämningen.

Antalet personer i hela landet med en eller flera insatser enligt LSS (exklusive insatsen råd och stöd) uppgick den 1 oktober 2010 till cirka 62 000 enligt Socialstyrelsens statistik.

Vid handikappreformen tillkom också en lag om statlig assistansersättning (LASS). Denna ersättning är ett bidrag inom socialförsäkringen för bekostande av personlig assistans. Kommunerna har kostnadsansvaret för de första 20 timmarna per vecka, staten genom Försäkringskassan för timmar därutöver. Kommunernas kostnader för de första 20 timmarna ingår i de kostnader som utjämnas. – Lag om assistansersättning (LASS) är från och med år 2011 inordnad i Socialförsäkringsbalken (SFB, 51 kap.).

Inför 2009 års utjämning beslutade riksdagen om vissa förändringar av systemet för LSS-utjämning. Riksdagsbeslutet baserades på regeringens proposition Förändringar i kostnadsutjämningen för LSS-verksamhet (Prop. 2007/08:88). Till grund för regeringens förslag låg LSS-utjämningskommitténs betänkande Utjämning av kommunernas LSS-kostnader – översyn och förslag (SOU 2007:62).

För vuxna som har både insatsen boende och insatsen personlig assistans ingår från 2009 endast insatsen boende i beräkningen av standardkostnaden. Vidare utgick insatsen särskilt anpassad bostad för vuxna ur beräkningen, medan antalet personer med beslut om personlig assistans enligt LASS tillkom. Det koncentrationsindex som fanns med under de första åren med LSS-utjämning togs bort.

För varje kommun beräknas en grundläggande standardkostnad. Denna beräknas på så vis att antalet insatser av olika slag för en kommun multipliceras med en beräknad riksgenomsnittlig kostnad för respektive typ av insats. Produkterna summeras och till den erhållna summan adderas kommunens ersättning till Försäkringskassan för de 20 första timmarna enligt LASS. I nästa steg justeras den grundläggande standardkostnaden med ett personalkostnadsindex (PK-IX) som ska justera för skillnader i behov av stöd.

I ett avslutande steg räknas standardkostnaden om till utjämningsårets beräknade prisnivå med hjälp av den av regeringen prognostiserade förändringen av nettoprisindex (NPI). En slutlig standardkostnad i kronor per invånare beräknas dels för varje kommun, dels för hela riket. Om standardkostnaden för en kommun är högre än rikets utgår bidrag. En standardkostnad som är lägre än rikets resulterar i en avgift.

Beräkningar inom ramen för LSS-utjämningen följer samma tidsplan som den som gäller för kommunalekonomisk utjämning (se ovan).

Utjämningssystemet regleras genom en lag om utjämning av kostnader för stöd och service till vissa funktionshindrade (SFS 2008:342). Mer detaljerade föreskrifter finns i en särskild förordning (SFS 2008:776).

Statsbidrag till kommuner som infört maxtaxa inom förskoleverksamhet och skolbarnsomsorg

Riksdagen beslutade år 2001 om stöd till kommuner som tillämpar maxtaxa inom förskoleverksamhet och skolbarnsomsorg. Kommuner som tillämpar maxtaxa erhåller ett särskilt statsbidrag. Statsbidraget är uppdelat i två delar, dels ett bidrag för att kompensera kommunerna för intäktsminskning, dels ett bidrag för kvalitetssäkrande åtgärder i samband med införandet av maxtaxa.

Riksdagen fastställer varje år storleken på det sammanlagda statsbidraget. SCB gör – på uppdrag av Skolverket – för varje bidragsår en preliminär och en definitiv beräkning av bidragen till kommunerna. Preliminär uppgift om statsbidragets storlek ska SCB lämna till kommunerna senast den 1 oktober året före bidragsåret. Senast den sista december fastställer Skolverket det slutliga statsbidraget till kommunerna efter det att SCB har gjort en definitiv beräkning.

I dagsläget tillämpar alla kommuner maxtaxa inom förskoleverksamheten och skolbarnsomsorgen.