Periodfruktsamheten mäts med det summerade fruktsamhetstalet. Det är ett mått som anger det antal barn en kvinna skulle få i genomsnitt om fruktsamheten, benägenheten i olika åldrar att få barn, förblev densamma som under det år för vilket man gör beräkningen.
I Sverige har fruktsamheten varierat kraftigt från en tid till en annan. Åtminstone sedan 1940-talet har perioder med lågt barnafödande varvats med perioder med högt barnafödande. Det finns flera förklaringar till att barnafödandet har växlat över tiden. Minskningen från sent 1960-tal till och med mitten av 1980-talet skedde under en period när det var svårare för kvinnor att förena föräldraskap och arbetsliv. Även tillgången till bättre och säkrare preventivmedel bidrog till nedgången. Minskningen ersattes av en uppgång åren runt 1990. Denna så kallade babyboom förklaras dels av en stark konjunktur men även av införandet av den så kallade snabbhetspremien i föräldraförsäkringen som medförde att många valde att få sina barn tätare än tidigare.
1990-talets nedgång brukar förklaras av lågkonjunkturen som medförde att speciellt yngre kvinnor och män fick svårare att etablera sig på arbetsmarknaden. Allt fler gick vidare till högre studier och sköt barnafödandet på framtiden. År 1999 var barnafödandet det lägsta någonsin i Sverige, 1,5 barn per kvinna. Fram till 2010 ökade det summerade fruktsamhetstalet kontinuerligt och nådde till slut upp till 1,98 barn per kvinna. År 2011 och 2012 minskade fruktsamheten något till 1,90 respektive 1,91. Detta är också den nivå som förväntas gälla på sikt.