På scb.se använder vi kakor (cookies) för att webbplatsen ska fungera på ett bra sätt för dig. Genom att surfa vidare godkänner du att vi använder kakor. Vad är kakor?

Publicerad: 2012-05-24
Nr 2012:60

Författare

Ela Klayman-Cohen

arbetar med digital­isering på SCB.

010-479 44 03

ela.klayman-cohen@scb.se

Fakta

Om digitaliseringen vid SCB

SCB:s bibliotek digital­iserar sedan 2007 tryckta statistiska publika­tioner. De viktigaste från 1800-talet är nu digital­iserade och finns till­gängliga på SCB:s webb­plats. Förutom rätts­väsende finns långa tids­serier från början av 1800-talet inom bland annat befolk­nings­statistik, fång­vård, handel och bergs­hantering. Digital­iseringen av 1900-talets statistik pågår.

Historisk statistik:

Från religionsbrott till religionsfrihet

På SCB:s webbplats finns tusentals volymer med officiell statistik från 18- och 1900-talet, som har digitaliserats. Statistik­samlingar med fantasi­eggande namn som ”Justitie-stats­ministerns under­dåniga berättelser”. I avsnitten om brott­statistik kan man läsa om den tidens brott och straff, om brotts­rubriceringar som inte längre finns i lag­boken som hädelse emot Gud eller Gäckeri af guds­tjensten. Följ med på en resa genom historien från religions­brott till religions­frihet.

Gamla statisitkpublikationer

Enligt gällande svensk lag kunde man 1830, liksom för mord och dråp, dömas till hals­huggning för hädelse; brott som "smädar GUD, hans heliga ord och Sacramenten". Men i den statistik som började upprättas 1830, Justitie-Stats­ministerns under­dåniga berättelse om brott­mål, finns inga döds­domar för hädelse mot Gud, så det var trots allt inte rätts­praxis att avrätta människor för hädelse.

Religionsfrihet i modern mening fick vi inte i Sverige förrän 1952. Det var först efter andra världs­krigets fasor som man började intressera sig för skyddet av andra religioner än kristen­domen. 1949 formul­erades lagen om och man talade om tros­frid, som fokus­erade på tros­bekännare också av andra religioner. Om den delvis slingrande vägen till religions­frihet i Sverige kan statistikens långa tids­serier säga oss en hel del, i synnerhet om vi ställer informa­tionen mot andra källor. Statistiken bidrar här till förståelsen av en intressant utveckling: tidigare fick religionen lagens beskydd, idag är det religions­utövaren lagen skyddar.

Grova brott men få dömda

I 1830 års brottstatistik finns två religions­relaterade brott i tabellerna: "Hädelse emot Gud och affall från Evangeliska Läran" samt "Förargerligt upp­förande under offenteliga Guds­tjensten". Hädelse mot Gud är det brott som nämns först i listan över grova brott i alla års­berätt­elserna till och med 1878. Intressant att notera är att redan 1830 registreras knappt några sak­fällda för dessa brott. Antalet sjunker med åren till nära noll, men brotten behåller ända sin fram­skjutna placering i tabellerna.

Vid den här tiden bedöms alltså hädelse som ett grovt brott i klass med mord och dråp, men det är väldigt få som döms. Genom att följa hur religions­brotten redovisas i statistik­samling­arna kan vi se hur värde­ringen av brotten förändras. Mellan 1830–1840 delas brotten upp i tre klasser. Till de grövsta i första klassen räknas "Hädelse mot Gud". I andra klassen hittar man "Gäckeri med guds­tsjensten eller Förargligt upp­förande derunder". Sabbats­brott och Svordom nämns i berätt­elserna, men före­kommer inte i tabellerna.

1841 ändras statistikens indelning, och den blir mer detaljerad. Ett större antal religions­relaterade brott får en egen rubrik i tabellerna under "Brott mot person". Man kan dock konstatera att de flesta kolumnerna knappt visar några sakfällda. Det är inom kategorierna Sabbats­brott och Svordom samt "Gäckeri med guds­tjensten eller Förargligt upp­förande derunder", som de flesta domarna fälls.

Gäckarna i Gävleborg

Om vi tittar närmare i statistiken över "Gäckeri med guds­tjensten" åren 1851–53 hittar vi något intressant. Helt plötsligt är det ett mycket vanligt före­kommande brott i Gävle­borgs län, med hela 207 fall när det är som mest, år 1853. I hela övriga riket dömdes samma år 34 personer för detta brott. Statistiken väcker fantasin, och vi är bara en klick bort från att se vad som gömmer sig i verklig­heten bakom siffrorna i tabellen.

I 1853 års berättelse kan vi läsa om Hedberg­ianerna och Lutheranerna i Forsa och Bergsjö ting­slag. Denna grupp närvarade inte vid den allmänna guds­tjänsten eftersom de menade att det stred mot deras samveten att besöka kyrkorna. Kyrkan hade bytt ut psalm­boken och hand­boken och gruppen ansåg inte att de nya kyrk­böckerna överens­stämde med Bibeln och den Lutherska läran. Istället bildade de sin egen för­samling och dömdes för att ha tagit emot natt­varden från en icke präst­vigd person. I övrigt, menar berättelsens för­fattare, utmärktes de av ett stilla och ordentligt upp­förande.

Bild på tabell ur gammal statistikpublikation

Ur BiSOS B, Rättsväsendet, Sammandrag av Justitie-stats­ministerns under­dåniga embets­berättelser för åren1830 till och med 1856. Bilden är beskuren.

Religionsbrott egen huvudrubrik

År 1858 grundas Statistiska centralbyrån och tar över utgivningen av Justitie-stats­ministerns berättelse om brott­mål, som går in under den större serie av skrifter som kallas för Bidrag till Sveriges officiella statistik (BiSOS) och som alla finns digitaliserade på SCB:s webbplats.

Lagöverträdelser indelas i sju huvud­klasser, och det är först nu man stöter på begreppet Religions­brott i vårt material. Från 1857 års statistik utgör religions­brotten den första huvud­klassen av sju. Andra huvud­klasser är t.ex. "Brott emot Konungen och Riket", "Äkten­skaps- och sedlig­hets­brott" och "Brott mot enskild person" (t.ex. mord). Under religions­brotten finns 12 olika brotts­rubricer­ingar.

Sida ur gammal statistikpublikation

Ur 1857 års berättelse om brottmål.

Störa gudstjänsten blir ett ringare brott

De följande årtiondena sjunker det stora antalet brotts­rubriker under Religions­brott i statistiken. En rejäl minskning sker i 1865 års statistik, i samband med över­gången från miss­gärnings­balken till Straff­lagen. Förändringar som signalerar att man inte längre räknar religions­brotten till den grövsta brotts­lig­heten. Under huvud­rubriken "Brott emot allmän straff­lag och krigs­lag" finns nu inte fler än fem religions­brott:

  • Hädelse emot Gud, eller gäckeri af Guds ord eller sakramenten
  • Gäckeri af gudstjensten
  • Sabbatsbrott
  • Föranstaltande af olofliga samman­komster för andakts­öfning
  • Olofligt utspridande af villfarande lära.

"Svordom, oljud eller åstadkommande eljest af förargelse vid gud­tjenst" samt "Gäckeri med främmande tros­förvandters lära" räknas inte längre under Religions­brott, utan under "Frids­brott utan för­gripelse mot person". "Signeri eller annan vid­skepelse" hittas nu under den lindrigare rubriken "Brott mot ägande­rätt".

Hädelse mot Gud, som fortfarande står högst på listan över Religions­brott, har enbart enstaka sakfällda registrerade. Fortfarande är det främst sabbats­brott som utmärker sig bland religions­brotten när gäller antalet dömda.

Religionsbrott ett ringa brott 1912

1879 ändras statistikredovisningen igen. Religions­brotten finns fortfarande med under både grövre och ringare brott, men man specificerar inte längre vilka brott som räknas hit och statistiken rymmer endast enstaka sak­fällda. Sabbats­brott som fort­farande uppvisar många lag­fällda, tas numera upp under den beskedligare rubriken "Förseelser". Även Svordom, som tidigare hörde samman med brott under guds­tjänsten, byter plats i tabellerna och tillhör nu samma kategori som oljud, för­argelse och fönster­inslag­ning.

När serien Bidrag till Sveriges officiella statistik avslutas med 1912 års statistik finns Religions­brott bara i tabellerna över ringare brott och förseelser, men det är ännu lång väg kvar till en full­ständig av­kriminal­isering av det som kallas religions­brott. Det skulle dröja fram till 1949 innan hädelse­para­grafen av­skaffades, och er­sattes av Stadg­andet om brott mot tros­frid. Först 1970 upp­hävdes slutligen även denna lag.

Etiketter