På scb.se använder vi kakor (cookies) för att webbplatsen ska fungera på ett bra sätt för dig. Genom att surfa vidare godkänner du att vi använder kakor. Vad är kakor?

Publicerad: 2015-12-07
Nr 2015:173

Författare

Jonas Olofsson

arbetar med demokrati­statistik på SCB.

010-479 47 18

jonas.olofsson@scb.se

Fakta

Vågmästare

Den första definitionen härrör från 1500-talet och anspelar på den som förestod en offentlig våg. När begreppet på 1920-talet lanserades inom politiken avsågs ett stort mått av politisk manövreringsförmåga. Över tid har begreppet kommit att användas alltmer generellt om partier som inte har en tydlig hemvist inom blockpolitiken men som kan avgöra en votering.

Tungan på vågen

Det finns olika tolkningar av ursprunget. Vissa menar att det betyder tyngden på vågen. Andra att det anspelar på äldre vågars tunga som visade på jämviktsläge mellan två vågskålar. Begreppet anspelar på partier vars mandat kan fälla avgörande mellan två sidor. I praktiken har begreppet blivit alltmer liktydigt med vågmästare efter att definitionen av det begreppet har fått en vidgad betydelse.

Vågmästare i svensk politik

Minoritetsregeringar är regel snarare än undantag i Sverige. Det innebär att små partier utanför blockpolitiken kan bli vågmästare. Men det är inte självklart att det leder till politiskt inflytande.

Vågskål

Citat: Tio av de tretton senaste regeringar som tillsatts efter ett riksdagsval har varit minoritetsregeringar.Svensk parlamentarism karaktäriseras av minoritets­styre. Det innebär att den styrande makten inte behöver vila på en majoritet av de tillsatta mandaten. Studerar vi svenska regeringar i ett historiskt perspektiv kan vi snabbt konstatera att minoritets­regeringar är betydligt vanligare än majoritets­regeringar. Tio av de tretton senaste regeringar som tillsatts efter ett riksdagsval har varit minoritets­regeringar. En bidragande orsak till detta är att en regering vid bildandet inte behöver ha stöd av en absolut majoritet i riksdagen (det vill säga mer än 50 procent av riksdags­ledamöternas röster). Det räcker att fler röstar för än emot. Det kallas negativ parlamentarism och är en central del i den regeringsform som trädde i kraft 1974.

Begreppet vågmästare i ett politiskt sammanhang kommer från 1920-talet. Då användes det för att beskriva Frisinnade folkpartiets partiledare Carl Gustav Ekman som trots partiets relativa litenhet lyckades få igenom sin politik. Han utsågs till regeringschef vid två tillfällen under en tid då Social­demokraterna och Högerpartiet (numera Moderaterna) dominerande svensk politik. Begreppet i dess ursprungliga betydelse inbegrep ett stort mått av politisk förhandlings­förmåga. Över tid har begreppet vågmästare fått en mer generell innebörd.

Minoritetsregeringar behöver ofta stöd från andra partier för att försäkra sig om en majoritet för sina lagförslag. Detta gör att mindre partier, som inte är fast förankrade i block­politiken, kan få ett stort inflytande – de kallas för vågmästare. På senare tid är det framförallt tre partier som haft den rollen på riksplanet.

Vanligast med minoritetsregering

Regeringstyp, regeringsbärande parti/partier och andel mandat i riksdagen, från 1973 till 2014

Illustration över regeringstyp, regeringsbärande parti/partier och andel mandat i riksdagen, från 1973 till 2014

Miljöpartiet – ett gräsrotsparti med vågmästarambitioner

När Miljöpartiet gjorde entré i riksdagsvalet 1988 deklarerade de att det varken var ett höger- eller ett vänsterparti. Därmed öppnade de upp för samarbeten med både det borgerliga och det socialistiska blocket och benämndes som en potentiell vågmästare. Efter valet bildade Social­demokraterna en minoritets­regering. Miljöpartiets stöd räckte för att ge regeringen majoritet i riksdagen. Men däremot inte för den borgerliga oppositionen. Därmed blev Miljöpartiets roll som vågmästare i praktiken begränsad.

S bildade minoritetsregering

Fördelning av antal mandat i riksdagen per parti, 1988

Illustration: Fördelning av antal mandat i riksdagen per parti, 1988

Ny demokrati – en tunga på den borgerliga vågskålen

I valet 1991 kom det då nybildade partiet Ny Demokrati in i riksdagen. Partiet hade en tydlig högerprägel, men partiledarna Ian Wachtmeister och Bert Karlsson blev inte ministrar i Carl Bildts borgerliga regering. Ny Demokrati valde ändå att stödja regeringen i de flesta frågor. Eftersom partiets 25 mandat utgjorde tungan på vågen vid voteringar i plenisalen kom de att ­omnämnas som vågmästare i debatten.

M, KD, C och FP bildade minoritetsregering

Fördelning av antal mandat i riksdagen per parti, 1991

Illustration: Fördelning av antal mandat i riksdagen per parti, 1991

Sverigedemokraterna och decemberöverenskommelsen

Det tredje parti som på senare tid ofta kommit att kallas vågmästare är Sverige­demokraterna. Efter valet 2014 uppstod ett nytt läge i svensk politik. Egentligen var det inte väsensskilt från situationen efter valet 2010, eftersom allians­partierna tillsammans med Sverige­demokraterna hade en majoritet i riksdagen. En skillnad var dock att oppositionen – Social­demokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet – nu hade fler mandat än allianspartierna. Av den anledningen fick Stefan Löfven förtroendet att bilda regering.

Efter hot om nyval och för att hindra Sverige­demokraternas försök att utlösa en regeringskris slöts under de sista dagarna av 2014 december­överenskommelsen. I praktiken gick den ut på att partierna bakom överenskommelsen lovade att inte fälla regeringens budget­propositioner med Sverige­demokraternas hjälp. Men överenskommelsen, som var tänkt att sträcka sig in i nästa mandatperiod, varade endast i tio månader.

S och MP bildade minoritetsregering

Fördelning av antal mandat i riksdagen per parti, 2014

Illustration: Fördelning av antal mandat i riksdagen per parti, 2014


I november 2015 bytte Folkpartiet namn till Liberalerna. Här används den tidigare partibeteckningen, FP.

Etiketter