På scb.se använder vi kakor (cookies) för att webbplatsen ska fungera på ett bra sätt för dig. Genom att surfa vidare godkänner du att vi använder kakor. Vad är kakor?

 
Statistiknyhet från SCB

2016-03-03 09:30 Nr 2016:46


Materialflödesräkenskaper 2000–2014:

Sveriges materialkonsumtion högre än EU-snittet

Materialkonsumtionen i Sverige uppgick år 2014 till 23 ton per person. Det är 10 ton mer per år än EU-genomsnittet och motsvarar en konsumtion på 63 kilo per person och dygn. Sverige har hög konsumtion av biomassa, metaller samt sand och grus, men relativt sett låg konsumtion av fossila bränslen. Sedan år 2000 har den årliga materialkonsumtionen per person ökat med 3 ton eller 14 procent.

Sverige har en högre materialkonsumtion per person jämfört med EU. År 2014 var denna konsumtion 23 ton per person i Sverige, medan den i EU var endast 13 ton per person. När det gäller de olika kategorierna i materialkonsumtionen, så har Sverige en högre konsumtion av biomassa än EU-genomsnittet. Det beror på att vi har gott om skog som brukas. För fossila bränslen ligger Sverige under EU-genomsnittet, vilket bland annat beror på att vi i större utsträckning än EU använder fossilfria bränslen för uppvärmning.

Materialkonsumtion EU och Sverige per materialkategori, 2014 (ton per capita)

Källa: SCB och Eurostat (preliminära siffror från Eurostat för EU-28)

Not: Materialkonsumtion definieras som: inhemsk utvinning + import - export

Sverige har en hög konsumtion av metaller eftersom vi har en gruvindustri som genererar stora mängder material. Sand och grus utgör en betydande del av Sveriges materialkonsumtion som vi både utvinner och förbrukar det mesta själva. Det innebär att importen och exporten av sand och grus är relativt låg.

Länder som har begränsade egna naturresurser importerar mer. Detta kan innebära att storleken på den inhemska materialkonsumtionen blir lägre eftersom de importerade varorna redan är vidareförädlade och väger mindre än det ursprungsmaterial de är gjorda av. Detta är något som kan förklara varför EU-genomsnittet är så mycket lägre jämfört med Sverige.

En annan skillnad mellan Sverige och ett genomsnittligt EU-land, är att Sverige är relativt stort ytmässigt i förhållande till sin befolkning. Större yta innebär oftast mer naturresurser, vilket för Sveriges del innebär ett högre uttag av naturresurser per person. Detta borde dock kompenseras av att exporten av varor från Sverige dras ifrån när den svenska materialkonsumtionen räknas ut. Så är dock ej fallet, vilket kan bero på att de exporterade varorna, precis som i fallet med importen ovan, är vidareförädlade och väger mindre än ursprungsmaterialet de är gjorda av.

Sett över tid har materialkonsumtionen per person ökat med ungefär 3 ton mellan åren 2000–2014. Framför allt är det konsumtionen av metaller som ökat (drygt 2 ton) men även konsumtionen av sand och grus har ökat något (knappt 1 ton).

Materialkonsumtionen per person i Sverige, 2000–2014

Källa: SCB

Handel med andra länder

Sverige har en positiv fysisk handelsbalans. Det innebär att den svenska materialexporten är större än importen. Överskottet var år 2014 knappt 8 miljoner ton vilket bestod av framförallt metaller och biomassa (skogsråvaror). Sett över tid har den fysiska handelsbalansen ökat med 7 miljoner ton mellan åren 2000 och 2014. Framför allt är det exporten av metaller som bidragit till denna ökning.

När det gäller importen är det fossila bränslen som råolja som dominerar. Intressant att notera är att vi i Sverige konsumerar hälften av de fossila bränslena själva och exporterar resten i form av raffinerade produkter som exempelvis bensin.

 

Definitioner och förklaringar

Ett lands förbrukning av naturresurser kan bokföras inom det system som kallas för materialflödesräkenskaper (EW-MFA, Economy-Wide Material Flow Accounts). Bland annat mäter man där länders materialkonsumtion (DMC, domestic material consumption), definierat som den mängd material som utvinns i landet plus det som importeras minus det som exporteras.

Materialflödena delas in i kategorierna biomassa, metaller, icke-metalliska mineraler (framför allt sand och grus), fossila bränslen, övriga produkter och avfall. Dessa är i sin tur indelade i ett 40-tal olika underkategorier.

Syftet med att studera materialflöden är att få ett mått på hur resursintensivt ett lands ekonomi är, och för att se till exempel förhållandet mellan resursförbrukningen och BNP. Detta kan vara intressant i jämförelser mellan olika länder. DMC används till exempel som ett mått i EU:s färdplan mot ett resurseffektivt samhälle.

Sedan 2013 ingår materialflödesräkenskaper i EU:s förordning om miljöräkenskaper (se länk nedan), vilket innebär att det numera är obligatoriskt för EU:s medlemsländer att till EU rapportera in statistik om landets materialflöden.

Mer om statistiken

Logotyp

Statistikansvarig myndighet och producent

SCB, Miljöekonomi och hållbar utveckling
Box 24300
104 51 Stockholm
08-506 943 48


Förfrågningar

Mårten Berglund
08-506 943 13
marten.berglund@scb.se

Ida Björk
08-506 946 33
ida.bjork@scb.se





Använd gärna fakta ur den här statistiknyheten men kom ihåg att ange Källa: SCB.