Vi kan ofta ta del av uppgifter om det som man i media kallar barnfattigdom och fattigpensionärer. Därför kan man tro att det är ganska enkelt att svara på frågan hur många det är som är fattiga i Sverige. Men faktum är att det inte finns några givna kriterier en person ska uppfylla för att betraktas som fattig, eller någon entydig definition av hur fattigdom och ekonomisk utsatthet ska mätas.

Fattigdom brukar beskrivas som avsaknad av resurser som medför att man inte har den levnadsnivå som anses vara allmänt accepterad i samhället. Man använder ibland begrepp som utanförskap eller social exkludering. I dagligt tal avses dock oftast ekonomisk fattigdom, alltså låga inkomster och små ekonomiska tillgångar.

Historiskt fanns länge ett fokus på extrema och akuta fattigdomstillstånd som hunger, dåliga bostäder och dålig hälsa. Att vara fattig innebar att inte ha råd med det allra nödvändigaste som mat, kläder och boende. Ett exempel på den här typen av absolut fattigdomsmått finns i FN:s mål om att avskaffa den extrema fattigdomen där personer med en inkomst lägre än 1,90 dollar per dag definieras som fattiga. Med det här måttet har fattigdomen i världen minskat markant sedan millennieskiftet. I dag beräknas färre än 800 miljoner människor i världen vara fattiga enligt denna definition jämfört med 1,7 miljarder människor 1999.

Svenskar över fattigdomsgränsen

I Sverige fyller dock detta mått ingen funktion eftersom i princip alla har inkomster som överstiger den globala fattigdomsgränsen. I den här artikeln beskriver vi de sätt att mäta ekonomisk utsatthet som används i Sverige och EU idag.

Materiell fattigdom mäts av EU, och fokus för detta mått är om man har råd med en viss levnadsstandard. Detta mäts genom att undersöka om personer kan betala oförutsedda utgifter, har råd med en veckas semester per år, har råd med en måltid med kött, kyckling eller fisk eller motsvarande vegetariskt alternativ varannan dag, har tillräcklig uppvärmning av bostaden, har råd med kapitalvaror som tvättmaskin, färg-TV, telefon och bil samt kan amortera på skulder.

En individ eller ett hushåll anses vara i allvarlig materiell fattigdom om man inte har råd med minst fyra av de nio posterna. Indikatorn skiljer mellan individer som inte har råd med en viss vara eller tjänst och de som av andra skäl inte har denna vara eller tjänst, till exempel för att de inte vill eller inte behöver det.

I Sverige är det knappt 1 procent av befolkningen som anses leva i allvarlig materiell fattigdom enligt den här definitionen. Detta kan jämföras med ett genomsnitt på 8 procent i EU. I Bulgarien och Rumänien lever omkring tre av tio personer i allvarlig materiell fattigdom.

När inkomsterna inte räcker

Låg inkomststandard, som är ett absolut mått, används i Sverige för att klassa hushåll med låga inkomster. Måttet beskriver hur väl hushållets inkomster räcker för att betala nödvändiga omkostnader som boende, hemförsäkring, barnomsorg, lokala resor och så vidare. Låg inkomststandard innebär att inkomsterna inte räcker för att betala för dessa levnadsomkostnader. I Sverige är det 6 procent av befolkningen som har låg inkomststandard.

I länder med hög levnadsstandard är det vanligt att använda relativa mått för att beskriva människors ekonomiska situation, ekonomisk standard definieras då i relation till omgivningen och resten av samhället. Att ha låg inkomst ses som en ofrivillig avvikelse från den allmänna livsstilen.

Låg ekonomisk standard kallas i Sverige det internationellt vedertagna relativa inkomstmått som visar hur många som lever i hushåll med en disponibel inkomst som understiger 60 procent av medianinkomsten i landet. EU kallar samma mått för at risk of poverty (i risk för fattigdom). Att ha låg ekonomisk standard är således nödvändigtvis inte detsamma som att vara fattig. Det här relativa inkomstmåttet används dock ofta av olika aktörer både i Sverige och övriga EU för att beskriva andelen fattiga i befolkningen till exempel bland barn eller pensionärer.

Jämför plats eller tid

En fördel med måttet låg ekonomisk standard är att det underlättar jämförelser mellan länder och över tid. En nackdel är att det inte säger särskilt mycket om levnadsförhållandena i landet. Enligt EU:s beräkningar har 16 procent av befolkningen i Sverige låg ekonomisk standard, jämfört med 17 procent av befolkningen i EU.

Men det är en helt annan sak att ligga strax under gränsen i Sverige än i exempelvis Bulgarien eller Rumänien där levnadsnivån är betydligt lägre. EU:s mätning skiljer sig dock i vissa delar från den interna svenska undersökningen som visar att knappt 15 procent har låg ekonomisk standard.

En annan nackdel är att måttet inte tar hänsyn till till­gångar eller skulder. Ett hushåll behöver inte ha en ekonomiskt utsatt situation även om det har låg ekonomisk standard. Man kan till exempel ha tillgångar att leva av som innebär att man klarar sig bra med liten inkomst. Tillgångarna kan till och med vara orsaken till att man väljer att ha låg inkomst.

Å andra sidan kan hushåll som inte hamnar under gränsen ändå ha en ekonomiskt utsatt situation, exempelvis på grund av stora skulder. Efter 2007 saknas statistik över tillgångar och skulder på hushållsnivå i Sverige, varför man inte kan hänsyn till detta i undersökningar av ekonomisk standard. Anledningen är att sådana uppgifter inte längre samlas in av Skatteverket sedan förmögenhetsskatten avskaffades.

Mäter sociala effekter

Det finns också mått där man ser till andra aspekter än enbart inkomst för att kunna mäta och sätta in åtgärder för att bekämpa fattigdom. EU har tagit fram ett aggregerat mått där man tar med tre olika aspekter.

Dessa tre aspekter är det relativa inkomstmåttet och måttet på allvarlig materiell fattig­dom som beskrivits ovan samt ett mått på deltagande på arbetsmarknaden som tar fasta på vilka personer som hör till hushåll där de som är i arbetsför ålder har arbetat mindre än 20 procent av möjlig arbetstid. Det här aggregerade måttet kallar man risk för fattigdom eller social utestängning.

För att uppfylla kravet på att leva i risk för fattigdom eller social utestängning räcker det att uppfylla ett av de tre kriterierna. Det EU mäter är således inte hur många personer som faktiskt är fattiga, utan hur många som befinner sig i en situation som innebär risk för fattigdom och social utestängning. Med det här måttet anses drygt 18 procent av befolkningen i Sverige, eller 1,8 miljoner, vara i risk för fattigdom eller social utestängning. Motsvarande siffror för hela EU är drygt 23 procent eller 118 miljoner invånare.

Att mäta ekonomisk utsatthet kan alltså göras på flera olika sätt. Vilket mått man ska välja beror vad man vill veta. Är det hur många som inte har råd med det nödvändigaste, eller hur man har det i förhållande till andra? Oavsett vilket mått man använder är det viktigt att komma ihåg att låga inkomster, eller att inte ha vissa saker, inte nödvändigtvis behöver innebära att man är fattig.

Så mäts låg inkomststandard

Låg inkomststandard innebär att inkomsterna inte räcker till de nödvändigaste utgifterna. För exempelvis en familj som består av två vuxna med två barn, 5 och 12 år, innebär låg inkomststandard en disponibel inkomst under 20 700 kronor per månad, räknat för år 2015. För en ensamstående förälder med två barn gick gränsen vid 16 800 kronor. Exemplet avser en familj boende i en kommun med fler än 75 000 invånare som inte tillhör Stor-Stockholm eller Stor-Göteborg.

Låg ekonomisk standard avser en ekonomisk standard som är lägre än 60 procent av medianvärdet för samtliga personer. För en familj som består av två vuxna med två barn innebär låg ekonomisk standard en disponibel inkomst under 29 100 kronor per månad, räknat för år 2015. För en ensamstående förälder med två barn gick gränsen vid 23 100 kronor.

Konsumtionsenhet

För att göra jämförelser av disponibel inkomst mellan olika typer av hushåll används ett system som tar hänsyn till hushållets sammansättning. Den disponibla inkomsten divideras med det antal konsumtionsenheter (k.e) hushållet består av.

Svensk konsumtionsenhetsskala

Exempel

Ett sammanboende par med två barn har en disponibel inkomst på 490 000 kronor. Hushållet består av 1,51 + 0,52 + 0,42 = 2,45 konsumtionsenheter. Hushållets disponibla inkomst per konsumtionsenhet blir då 490 000 kronor / 2,45 konsumtionsenheter = 200 000 kronor per konsumtionsenhet. Det innebär att hushållet har samma ekonomiska standard som en ensamboende person med en disponibel inkomst på 200 000 kronor.

Olika sätt att mäta fattigdom och ekonomisk utsatthet