På scb.se använder vi kakor (cookies) för att webbplatsen ska fungera på ett bra sätt för dig. Genom att surfa vidare godkänner du att vi använder kakor. Vad är kakor?

Publicerad: 2012-06-13
Nr 2012:89

Fredrik W. Andersson

arbetar med eko­nom­isk analys på SCB.

010-479 62 61

fredrik.andersson@scb.se

Leif Johansson & Karin Olin

arbetar med offentlig ekonomi och mikro­simulering på SCB.

010-479 65 41/
010-479 70 44

leif.johansson@scb.se/
karin.olin@scb.se

Fakta

Disponibel inkomst definieras i den ekonomiska litteraturen som summan av inkomster från arbete (lön och näringsinkomst) och kapital plus positiva transfereringar (exempelvis sjukpenning och pension) minus skatt och andra negativa transfereringar.

Konsumtionsenhet är ett begrepp som används för att ta hänsyn till att hushåll är olika stora och har olika sammansättningar.

Nytt sätt att räkna inkomstfördelning ger nya perspektiv

Under 2009 använde en svensk över 74 år välfärdens tjänster till ett värde av i genomsnitt 114 400 kronor, medan motsvarande belopp för 55–64 åringar var 34 400. Vad händer om vi tar hänsyn till hushållens användning av välfärdstjänster när vi studerar inkomstfördelningen i samhället? Genom att inte bara titta på den disponibla inkomsten utan även räkna med värdet av de välfärdstjänster hushållen använder, får vi fram en annan bild än den traditionella. Inkomstfördelningen blir något jämnare, mätt som Gini‑koefficienten. Mest ökar det vi kallar den justerade disponibla inkomsten hos barnfamiljer och personer över 65 år, de största användarna av offentliga välfärdstjänster.

Klädlådor på dagis

Fördelningspolitiken har tre instrument att arbeta med: skatter, transfereringar och offentligt tillhanda­hållna välfärds­tjänster för privat konsumtion. De två första instrumenten påverkar hushållens disponibla inkomster. Sverige har ett utbrett socialt skyddsnät, i princip gratis utbildning och mycket kraftigt subventionerad hälso‑ och sjuk­vård samt socialt skydd. I socialt skydd ingår bland annat äldre­omsorg, LSS (stöd och service till vissa funktions­hindrade), färd­tjänst, arbets­marknads­åtgärder, familje­daghem och fritids­hem.

I andra länder, till exempel USA, betalar individerna i mycket högre utsträckning detta själva, antingen genom egna försäkrings­premier och/eller när tjänsterna utnyttjas. Ofta är det den disponibla inkomsten som används när hushållens ekonomiska välfärd studeras. Disponibel inkomst är ett begränsat mått på hushållens ekonomiska välfärd då offentligt finansierade välfärds­tjänster inte är inkluderade. I förläng­ningen innebär det en systematisk under­skattning av hushållens ekonomiska välfärd som försvårar jämförelser mellan olika samhälls­grupper respektive länder.

En mer nyanserad bild av hushållens ekonomi

Ett steg i att nyansera bilden av hushållens ekonomiska välfärd är att justera den disponibla inkomsten med de offentliga välfärds­tjänster som hushållen konsumerat. Därmed skapas ett mått som bättre beskriver olika samhälls­gruppers ekonomiska välfärd. I denna studie beaktas endast den offentliga produktion som avser individuella tjänster och inte kollektiva tjänster såsom försvar, polis och rättsväsende. På så sätt skapas en mer adekvat variabel för tvär­snitts­jämförelser av hushållens ekonomiska välfärd i olika länder.

Mer än en fjärdel av Sveriges BNP går till offentlig konsumtion

Den offentliga sektorns konsumtions­utgifter var 858 miljarder kronor år 2009. I denna studie förs en stor del av välfärds­tjänsterna till hus­hållen/individerna. Totalt motsvarade offentliga myndigheters konsumtion 28 procent av BNP. Av den offentliga konsumtionen kan 73 procent kopplas tillindividuellt riktade välfärdstjänster (vilket 2009 motsvarade 20 procent av BNP). Diagrammet nedan, där den offentliga konsumtionen för en stor del av OECD‑länderna redovisas, visar att Danmark är det enda landet som spenderade en högre andel av BNP (22 procent) än Sverige på individuell offentlig konsumtion. Den lägsta andelen av de redovisade OECD länder hade Indien (4 procent) följt av USA (7 procent) och Grekland (8 procent).

Offentlig konsumtion 2009

Procent av BNP

Stapeldiagram över offentlig konsumion av BNP i olika länder

Källa: OECD

Högre ekonomisk välfärd samt en något jämnare inkomst­fördelning

I Sverige kan befolkningen vid behov ta del av många individuellt riktade subventionerade välfärds­tjänster, exempelvis socialt skydd, hälso‑ och sjukvård samt utbildning. Ett specifikt område är förskolan som är mycket kraftigt subventionerat tack vare maxtaxe­reformen (som infördes 2002) som även påverkar arbets­utbudet. Bland annat gav detta en högre syssel­sättnings­grad bland ensam­stående mödrar. Det speglar även svårigheten att beräkna vad hushållens disponibla inkomster skulle ha varit om inte välfärds­tjänsterna funnits.

När den offentliga sektorns konsumtion fördelas till dem som utnyttjar tjänsterna syns det i diagrammet nedan hur individernas fördelning av justerade disponibla inkomster ligger längre till höger än fördelningen av disponibla inkomster. För inkomst­året 2009 var medel­värdet för individernas justerade disponibla inkomst 269 600 kr medan medel­värdet för den disponibla inkomsten var 215 500 kr per konsumtions­enhet (median­värdet var 242 100 kr respektive 190 300 kr). Det innebär en höjning motsvarande 25 procent på medel­värdet respektive 27 procent på median­värdet.

Noterbart är den stora ökningen av individer som hade 500 000 kr eller mer i justerad disponibel inkomst, från cirka 236 000 till cirka 436 000 individer. Det är en ökning på nästan 85 procent eller drygt 200 000 individer. En förklaring till detta är äldre som var mottagare till stora belopp inom socialt skydd och/eller hälso‑ och sjuk­vård, cirka 55 procent av pensionärerna, 65 år eller äldre, erhöll denna typ av välfärds­tjänster. För personer under 65 är det i princip välfärds­tjänster inom LSS och hälso‑ och sjuk­vårds­områden som gjorde att dessa individer kommit över brytpunkten på 500 000 kr.

Fördelning av individer efter inkomst 2009

Tusental respektive tusen kronor

Stapeldiagram över fördelning av individer efter inkomst

Anmärkning: Disponibel inkomst beskrivs som kronor per konsumtions­enhet och justerad disponibel inkomst som kronor per konsumtions­enhet justerat med hushålls­medlemmarnas genom­snittliga välfärds­konsumtion. Alla personer i hushållet erhåller samma disponibla inkomst (kr/KE).

Källa: SCB, FASIT

Ekonomisk ojämlikhet mäts oftast med hjälp av Gini‑koefficienter, vars värde variera mellan 0 och 1, där 0 anger att inkomsterna är jämt fördelade och 1 innebär att en person har alla inkomster. Med hjälp av Gini‑koefficienten går det att konstatera att konsumtionen av välfärds­tjänsterna hälso‑ och sjuk­vård, utbildning samt socialt skydd var sned­fördelad och främst skedde i låg­inkomst‑/utsatta hushåll. Den hus­hålls­typ som konsumerade mest välfärds­tjänster var ensam­stående med två eller fler barn samt personer över 74 år.

Hushållens ekonomiska välfärd mätt med justerad disponibel inkomst var för de allra flesta redovisnings­grupper jämnare fördelad än om den hade mätts med disponibel inkomst. Studeras hushållens fördelning av ekonomisk välfärd var Gini‑koefficienten för den disponibla inkomsten 0,300 medan motsvarande tal för den justerade disponibla inkomsten var 0,265. Det innebär att Gini‑koefficienten, som ett mått på hushållens ekonomiska välfärds­fördelning, reducerades med motsvarande 11,7 procent.

Barnfamiljer och äldre får störst del av välfärdstjänsterna

Det var i synnerhet ensamstående föräldrar, oavsett ålder, och pensionärer som erhöll positiva transfereringar i så stor grad att deras disponibla inkomst var högre än faktor­inkomsten (löne‑ eller kapital­inkomster). Faktor­inkomsten var i dessa grupper ojämnt föredelad, framförallt hos ensam­stående föräldrar. Sned­fördelning av hushållens ekonomiska välfärd minskas med hjälp av trans­fererings­systemet och reduceras ytterligare efter att konsumtion av offentliga välfärds­tjänster inkluderas. Vidare visar diagrammet nedan att den disponibla medel­inkomsten sjunker efter att individerna slutat förvärvs­arbeta men att nivån på den justerade disponibla medel­inkomsten bibehålls.

De stora utgiftsområdena, totalt sett, inom den offentliga sektorns konsumtions­utgifter är utbildning, socialt skydd och hälso‑ och sjuk­vård. Detta innebär att välfärds­tjänsterna är starkt kopplade till framförallt ålder och antal barn. De genom­snittliga disponibla inkomsterna samt välfärds­subvent­ionerna varierar mellan ålders­grupperna, se diagrammet nedan. De yngre ålders­grupperna hade ett högre genom­snitt av välfärds­tjänster, mycket tack vara att några hushålls­medlemmar var under utbildning (19‑34 åringar 45 000 kr; 35‑54 åringar 54 600 kr).

De personer (hushålls­föreståndare) vars ålder var mellan 55‑64 hade den lägsta genom­snittliga välfärds­konsumtionen, drygt 34 400 kr. Det är en grupp som är relativt friska och väletablerade på arbets­marknaden, och i de fall de har hemma­boende barn är barnen i de övre tonåren.

I åldersgruppen 65‑74 åringar var den genom­snittliga välfärds­konsumtionen drygt 56 900kr. Personerna som var 75 år eller äldre hade den högsta genom­snittliga välfärds­konsumtionen på dryga 114 400 kr. Detta är ett resultat av stora konsumtions­utgifter kopplade till tjänster inom det sociala skyddet.

Disponibel och justerad disponibel inkomst

Per åldersgrupp samt åldersgruppens genomsnittliga värde av välfärds­tjänster (hushålls­föreståndarens ålder oavsett familjetyp). Tusentals kronor

Stapeldiagram över disponibel inkomst

Anmärkning: Disponibel inkomst beskrivs som kronor per konsumtions­enhet och justerad disponibel inkomst som kronor per konsumtions­enhet justerat med hushålls­medlemmarnas genom­snittliga välfärds­konsumtion.

Källa: SCB, FASIT

Värt att notera är att det finns hushåll i redovisnings­grupperna som inte utnyttjar välfärds­tjänsterna. Det innebär att välfärds­tjänstens medel­värde för en redovisnings­grupp var betydligt lägre än subventionen för de hushåll som använder sig av tjänsten. Det kan illustreras med de individer som konsumerar till exempel tjänsten socialt skydd. Medel­värdet för grupperna 65‑74 år respektive 75 år och äldre var 14 600 kr respektive 72 000 kr. Studeras istället endast de individer som verkligen konsumerar välfärds­tjänsten var medel­värdena betydligt högre, 166 000 kr respektive 215 500 kr. I diagrammet nedan redovisas medel­värden för de individer som faktiskt konsumerade de olika välfärds­tjänsterna.

Medelvärde för hushåll som har välfärds­tjänster

Hushållsföreståndarens ålder, oavsett familjetyp. Tusentals kronor

Stapeldiagram över medelvärde i tusentals kronor för hushåll som har välfärds­tjänster

Anmärkning: utbildning för äldre personer innebär oftast folkhögskole­kurser. Välfärds­tjänsterna är beräknade som hushålls­medlemmarnas genom­snittliga konsumtion.

Källa: SCB, FASIT

Etiketter