För personer med funktionsnedsättning är ekonomisk utsatthet betydligt vanligare än i befolkningen i stort. Detta visas av det inkomstbaserade fattigdomsmåttet låg ekonomisk standard, som avser andelen personer som lever i hushåll vars disponibla inkomst per konsumtionsenhet understiger 60 procent av medianvärdet för riket.

– Nästan en av fyra personer med funktionsnedsättning har låg ekonomisk standard, jämfört med drygt var tionde person i den övriga befolkningen, säger Therese Sehlstedt, analytiker på SCB.

Både personer med och utan nedsatt arbetsförmåga har sämre ekonomisk standard, 26 respektive 18 procent, än den övriga befolkningen. Det finns inga skillnader mellan kvinnor och män.

Sysselsättningen är lägre bland personer med funktionsnedsättning

Det är 409 000 personer i befolkningen i åldern 16–65 med en funktionsnedsättning som är sysselsatta. Bland personer med funktionsnedsättning är 52 procent sysselsatta, medan motsvarande andel för övriga befolkningen är 81 procent.

Bland personer med funktionsnedsättning finns stora skillnader mellan sysselsatta och ej sysselsatta. Bland ej sysselsatta har 78 procent en nedsatt arbetsförmåga, jämfört med 64 procent av de sysselsatta. Ej sysselsatta bedömer i högre utsträckning att deras arbetsförmåga är mycket nedsatt, 46 procent. Sysselsatta bedömer i högre grad att deras arbetsförmåga inte är påverkad, 36 procent, jämfört med 22 procent bland de ej sysselsatta.

Stöd på arbetsplatsen för personer med nedsatt arbetsförmåga

Ungefär 80 procent av sysselsatta personer med funktionsnedsättning som medför en nedsatt arbetsförmåga har behov av minst en typ av stöd- och anpassningsåtgärd för att kunna utföra sitt arbete.

Behovet av anpassat arbetstempo är det vanligaste behovet av stöd, 48 procent anger att de behöver det. Därefter kommer anpassade arbetsuppgifter och anpassad arbetstid på 41 respektive 40 procent. Att behöva personligt anpassade hjälpmedel är också relativt vanligt, 28 procent anger att de behöver det. Mindre vanligt är behov av anpassade lokaler eller en särskilt utsedd person som stöd på arbetsplatsen. Det är vanligare att kvinnor behöver anpassad arbetstid och särskild lokalanpassning, jämfört med män. I övrigt finns det inga signifikanta skillnader mellan män och kvinnor.

Majoriteten av ej sysselsatta personer med funktionsnedsättning som medför nedsatt arbetsförmåga skulle vara hjälpta av stöd i arbetet. Två av tre, 66 procent, tror att de skulle kunna utföra ett arbete om de fick minst en stöd- och anpassningsåtgärd. Detta gäller särskilt bland unga, då nio av tio i åldern 16–29 angett detta.