Folkskolan var till för alla, både för pojkar och flickor, för fattiga och rika samt för stadsbor och landsbygdsbor. På landsbygden var det i allmänhet den enda undervisning som fanns tillgänglig. Under tiden när folkskolan infördes bodde 90 procent av befolkningen på landsbygden och 10 procent i städerna. 

Folkskolan gjorde störst skillnad på landsbygden

I slutet av 1800-talet var ungefär 90 procent av barnen i åldrarna 7–14 år registrerade i någon utbildning. Det var en hög andel men i den rymdes både elever som gick i skolan på heltid och elever som gick i skolan på halvtid, eller ännu mindre. Hög frånvaro var också ett problem, även om eleverna var inskrivna i skolan.

De som inte alls var inskrivna hade antingen slutat folkskolan eller ännu inte påbörjat den. Det ansågs vara ett mål att alla skolor skulle vara åtminstone sexåriga, men i verkligheten kunde det skilja en hel del. Det man vet är att en mindre andel elever stannade kvar i skolan ända upp till 14 års ålder eller längre.

Stora skillnader på olika folkskolor

Varje kyrkoförsamling utgjorde ett skoldistrikt och de utformade folkskolan så som de ansåg passade det egna distriktet. I många distrikt på landsbygden var folkskolan på halvtid. Där var det inte alltid möjligt att skicka barnen till skolan varje dag, ofta på grund av långa avstånd men också för att man behövde barnens arbetskraft hemma på gården eller barnets inkomst om det kunde arbeta på annat sätt. Vissa av de här problemen fanns både på landsbygden och i städerna, men i städerna var elevunderlaget större, vilket gjorde att det oftare infördes heltidsskolor där. 

De mindre folkskolorna 

En annan variant av folkskola var de mindre folkskolorna. De var små skolor där krav på utbildade lärare släpptes. Det innebar att någon från den lokala byn ställde upp som lärare mot en låg ersättning. De mindre folkskolorna förekom knappt i städerna men var relativt vanliga på landsbygden. Av alla elever i folkskolan på landsbygden gick år 1901 runt 14 procent i mindre folkskolor, medan andelen i städerna var närmare noll procent.

Städernas skolor växte med befolkningen

Under hela 1800- och 1900-talet ökade Sveriges befolkning kraftigt och fördelningen av invånare på landsbygden och i städerna förändrades betydligt. Från att 90 procent bodde på landsbygden när folkskolan infördes, till att 50 procent av befolkningen bodde i städerna runt 1960.

Tredubblad befolkning och växande städer 

Folkmängd fördelad på landsbygd och stad 1800–1960

Källa: Statistiska centralbyrån (1999). Demografiska rapporter 1999:2. Befolkningsutvecklingen under 250 år – Historisk statistik för Sverige

I städerna hade det sedan länge funnits skolor, om än vanligtvis för samhällets övre skikt. På landsbygden fanns för de allra flesta ingen tillgång till skola. Frågan om en folkskola sågs därför som en landsbygdsfråga. På landsbygden blev också folkskolan en skola för alla. 

I städerna var däremot folkskolan en skola för de lägre samhällsklasserna, medan de mer välbeställda satte sina barn i olika former av läroverk. Det innebar att runt 10–15 procent av barnen i åldrarna 7–14 år i städerna, gick i allmänna eller privata högre skolor. Andelen barn som gick i folkskolan i städerna blev därför lägre än andelen på landsbygden.

Folkskolan dominerade på landsbygden

Andel av barn i städerna, 7–14 år, som deltog i utbildning efter skolform 1882–1958

Tidsseriebrott mellan 1914 och 1915 på grund av annat sätt att räkna antalet elever. Flera skolformer ingår i statistiken än vad diagrammet visar, men andelarna per år är så låga, att de inte syns med mer än ett streck. De skolformerna är Statens normalskolas folkskolelinje med flera, sjukvårdsanstalter och barnhem, anstalter för vanartade barn samt nomadskola (dagens sameskola). Fortsättningsskola och ersättningsskola ingår i folkskolan åren 1882 och 1898 och ingår i övriga skolor åren 1918, 1938 och 1958. 

Källa: SCB:s statistiska databaser

Inte alla föredrog heltidsskolor

Kampen mellan dem som förespråkade heltidsskolor respektive halvtidsskolor var intensiv. I vissa delar av landet hade halvtidsläsningen varit det normala så länge att den ansågs som den enda riktiga, både av allmänheten och de lokala skolmyndigheterna. Många folkskolor hade sedan gammalt varit organiserade som halvtidsläsande och varannandagsskola.

Man kunde till och med se på heltidsläsningen som en nymodighet, uppfunnen av folkskolemännen i städerna. I de här områdena motsatte man sig kraftigt krav på heltidsskola. 
Folkskollärarna talade sig generellt varma för skolor med full lästid och det var oftast på grund av lärarnas initiativ som den ena orten efter den andra av halvtidsläsande skolor byttes mot heltidsläsande. Halvtidsläsande skolor stämplades i 1900 års normalplan som mindervärdiga. 

Heltidsskolorna ökade stadigt inom undervisningen under 1900-talet. Men skillnaderna var fortfarande mycket stora mellan landsbygd och stad. Vid århundradets början utgjorde eleverna i halvtidsskolorna tillsammans med de mindre folkskolorna ungefär hälften av alla elever på landsbygden. År 1925 låg motsvarande andel på 25 procent. Halvtidsskolorna var däremot i princip obefintliga i städerna under 1900-talet. En stor skillnad mellan landsbygd och stad var också att hjälp- och specialklasserna ökade betydligt i städerna. Folkskolans högre avdelning var också vanligare i städerna. Den högre avdelningen var frivilliga år man kunde lägga till den obligatoriska folkskolan. 

Deltidsskolor fanns kvar fram till 1940-talet

Andel av alla folkskoleelever på landsbygden efter typ av folkskola 1901–1959

Tidsseriebrott mellan 1914 och 1915 på grund av annat sätt att räkna antalet elever

Källa: SCB:s statistiska databaser

Tankarna på en ny skola växer fram

Vid de stora skolutredningarna under 1940-talet var målet att skapa ett enhetligt och rättvist skolsystem i Sverige. Landsbygdens ungdom var en av de grupper där åtgärder behövde sättas in. Landsbygden var eftersatt i fråga om både den obligatoriska skolans standard och möjligheter till fortsatt utbildning.

Man kom fram till ett förslag till en ny form av skola som skulle vara den enda skolan för alla, och där utbildningen skulle vara likvärdig i hela landet. Detta skedde i partipolitisk enighet 1948. Denna skola skulle delas upp i tre stadier; låg-, mellan- och högstadiet. Folkskolan och alla övriga skolformer på grundskolenivå skulle alltså försvinna och ersättas av en ny, nioårig skola. Läroverk och yrkesskolor skulle upphöra och ersättas med nya skolformer. Det skulle bli nödvändigt att förändra lärarutbildning och läroplaner. En ny förskola skulle komma att kopplas till den nya skolformen, liksom en breddad och fördjupad vuxenutbildning och i förlängningen en ny högskoleorganisation. 

Grundskolan införs 1961

Efter mer än tio års försöksverksamhet började den nya grundskolan gradvis införas medan tidigare skolformer på grundskolenivå fasades ut. Grundskolan skulle nu ge alla, oavsett var man bodde, en likvärdig utbildning på nio år. 

Länkar: 

Folkskolan i landsbygd och stad – En historisk översikt (scb.se)

Historisk statistik om utbildning (scb.se)?