1842 beslutades att alla barn i Sverige skulle få en utbildning, men vägen till den skola vi har idag har varit lång.

En skola utan högstadium

Till en början rådde stor brist både på utbildade lärare och på skolhus. Dessutom fanns ett motstånd mot att skicka sina barn till skolan, till exempel för att resvägen var lång eller för att barnen behövdes som arbetskraft hemma på gården.

Folkskolan var obligatorisk för alla och de allra flesta barn gick den också i sex år, men det kunde skilja sig åt en del. I början av 1900-talet gick knappt vart femte barn mellan 7 och 15 år i folkskola på heltid, en årskurs per klass. På 1940-talet hade andelen ökat till cirka 40 procent, till följd av nya beslut som främjade att barn kunde gå i skolan.

Högstadiet som vi känner det i dag ingick alltså inte i den obligatoriska folkskolan. I vissa städer och tätorter kunde det finnas möjlighet att gå längre tid i folkskolan eller vidare till andra skolformer, som exempelvis realskolan. Men för de alla flesta erbjöds inga studier på högstadienivå, utan 14-15-åringarna förväntades jobba, till exempel hemma på gården eller ta en anställning.

Andel elever i skolan bland Sveriges 7-15-åringar åren 1901-1974, en tidsresa

Källa: Historisk statistik om utbildning, SCB. Publikationer utgivna av Ecklesiastikdepartementet, Skolöverstyrelsen och SCB, även opublicerad statistik från Riksarkivet.

Diagramförklaring: 

• Siffrorna går inte upp till 100 procent, dels för att särskola och specialskola inte räknas med, dels för att andelen barn som är under 7 år eller över 15 år inte kommer med, trots att de går i skolår 1-9.
• I det mörkblå fältet ingår folkskolan samt övriga skolformers heltidsstudier som också har undervisning en årskurs per klass.
• I det ljusblå fältet ingår folkskola som inte är på heltid, alternativt folkskola eller grundskola som har flera årskurser per klass.
• Hoppet mellan 1914 och 1915 beror på ändrad redovisningsperiod.

Dagens grundskola kom på 60-talet

På 1940-talet var alla beslutsfattare ganska eniga om att en enhetlig skola, som skulle vara lika för alla, behövdes. Skolgången, som då var sju år lång, ansågs vara för kort för att eleverna skulle hinna få den utbildning och utveckling som krävdes. Det var också viktigt att inte göra skillnad på kön, religion eller föräldrars bakgrund. På 1940-talet hade många andra länder redan en obligatorisk skolplikt som sträckte sig över åtta-nio år.

Man påbörjade därför 1949 en försöksverksamhet i liten skala i Sverige. Den nya så kallade enhetsskolan skulle ersätta alla andra tidigare skolformer, och den skulle vara nioårig. Enhetsskolan skulle vara lika för landsbygden och städerna, och ge både allmänbildning och möjlighet att förbereda eleven för ett yrke eller för vidare studier på gymnasiet.

Den nya enhetsskolan skulle ha tre stadier: lågstadiet (åk 1-3), mellanstadiet (åk 4-6) och högstadiet (åk 7-9). Efter försöksperioden kom man fram till att från och med läsåret 1962/63 skulle det ske en övergång till enhetsskolan som skulle vara helt genomförd läsåret 1971/72. I samband med övergången tredubblades antalet elever i enhetsskolan, från 31 till 99 procent. Den nya skolan skulle kallas grundskolan, och genomdrivandet av den är en av de mest omfattande utbildningsreformer som genomförts i Sverige sedan folkskolan kom.

Men ökningen från sju års skolplikt till nio år innebar en stor förändring för familjen, för många var det fortfarande svårt ekonomiskt att avvara sina ungdomar som arbetskraft hemma. Därför diskuterades flera olika familjestödjande åtgärder, som till exempel barnbidrag och studiebidrag.

Antal och andel elever i enhetsskolan/grundskolan

Andel i procent av befolkningen 7-15 år 1949-2019

Källa: Historisk statistik om utbildning, SCB. Publikationer utgivna av Ecklesiastikdepartementet, Skolöverstyrelsen och SCB, även opublicerad statistik från Riksarkivet.

Ett tidigare år?

I dag diskuteras om ett tionde år ska läggas till i svensk grundskola, den här gången ett tidigare år. Det skulle i sådana fall innebära att förskoleklassen blir årskurs ett och att lågstadiet blir fyra år i stället för dagens tre.

Synen på utbildning i samhället och möjligheter för fler familjer att klara sig ekonomiskt har gjort det möjligt för fler att gå vidare till gymnasiet och universitetet. Därmed öppnas också dörrarna för att fortsätta utbilda sig som vuxna, med möjlighet till försörjning i form av studielån och bidrag.