Till innehåll på sidan

Materialflödesräkenskaper 2000–2016:

Den svenska materialkonsumtionen fortsätter att öka

Statistiknyhet från SCB 2017-12-12 9.30

Materialkonsumtionen i Sverige uppgick år 2016 till 22,7 ton per person. Det är 9 ton mer per år än EU-genomsnittet och motsvarar en konsumtion på 62 kilo per person och dygn. Sedan år 2000 har den årliga materialkonsumtionen per person ökat med ungefär 3 ton eller 14 procent.

År 2016 var den svenska materialkonsumtionen 22,7 ton per person. Det är en ökning med ungefär 3 ton sedan år 2000. Framför allt är det konsumtionen av metaller som ökat (upp 1,7 ton) men även konsumtionen av sand och grus har ökat (upp 1,6 ton). En minskning skedde dock i användningen av fossila bränslen (ned 0,5 ton).

Materialkonsumtionen per person i Sverige, 2000–2016

Diagram

Källa: SCB. Preliminära data för sand och grus år 2016.

Sverige jämfört med EU

Materialkonsumtionen i EU är drygt 13 ton per person och år, det vill säga ungefär 9 ton lägre än i Sverige. En skillnad mellan EU och Sverige är att vi har en högre konsumtion av biomassa än EU-genomsnittet, vilket beror på att vi har gott om skog som brukas. För fossila bränslen ligger Sverige under EU-genomsnittet, vilket bland annat beror på att vi använder mer fossilfria bränslen för uppvärmning.

Materialkonsumtionen per person och materialkategori i Sverige och EU, 2016

Diagram

Källa: SCB (preliminära data för sand och grus år 2016) och Eurostat (preliminära data). Not: Materialkonsumtion definieras som inhemsk utvinning + import – export.

Gruvindustrin i Sverige gör att vi har en hög konsumtion av metaller per person jämfört med EU-genomsnittet. Sand och grus utgör en betydande del av Sveriges materialkonsumtion. När det gäller sand och grus både utvinner och förbrukar vi det mesta själva vilket innebär att importen och exporten av denna materialkategori är relativt låg i Sverige.

Länder som har begränsade egna naturresurser importerar mer. Detta innebär att storleken på den inhemska materialkonsumtionen blir lägre eftersom de importerade varorna ofta är vidareförädlade och väger mindre än det ursprungsmaterial de är tillverkade av. Detta kan förklara varför EU-genomsnittet är så mycket lägre jämfört med Sverige.

En annan skillnad mellan Sverige och ett genomsnittligt EU-land, är att Sverige har en relativt stor yta i förhållande till sin befolkning. Större yta innebär oftast mer naturresurser, vilket för Sveriges del innebär ett högre uttag av naturresurser per person. Detta kompenseras till viss del av Sveriges varuexport som dras ifrån när den svenska materialkonsumtionen beräknas. Som förklarades i stycket ovan så får exportlandet stå för mellanskillnaden av vikten mellan naturresursen och den förädlade varan. De vidareförädlade varorna väger mindre än det ursprungsmaterial de är gjorda av.

Resursproduktiviteten lägre i Sverige än i EU

Resursproduktivitet är ett mått som används för att mäta hur effektivt ekonomin nyttjar naturresurser. Sverige har en lägre resursproduktivitet jämfört med EU-genomsnittet. Det innebär att den mängd BNP som den svenska ekonomin genererar per kg konsumerat material är lägre i Sverige än i EU. 2016 var resursproduktiviteten 1,35 euro per kg, jämfört med EU-genomsnittet på 1,79 euro per kg. Denna skillnad har dessutom ökat sedan år 2000 då Sverige hade en något högre resursproduktivitet jämfört med EU. Dessa siffor baseras på köpkraftsjusterad BNP i 2000 års fasta priser.

Att Sverige har en lägre resursproduktivitet utgår ifrån att Sverige är ett land med stora naturtillgångar. Inom EU finns det starka ekonomier som inte har lika mycket naturresurser vilket påverkar indikatorn.

Resursproduktiviteten 2000 och 2016 i Sverige och EU

Diagram

Källa: Eurostat (preliminära data) och egna bearbetningar. Not: Resursproduktiviteten baseras på köpkraftsjusterad BNP i 2000 års fasta priser.

Definitioner och förklaringar

Ett lands förbrukning av naturresurser kan bokföras inom det system som kallas för materialflödesräkenskaper (EW-MFA, Economy-Wide Material Flow Accounts). Bland annat mäter man länders materialkonsumtion (DMC, domestic material consumption), definierat som den mängd material som utvinns i landet plus det som importeras minus det som exporteras.

Materialflödena delas in i kategorierna biomassa, metaller, icke-metalliska mineraler (framför allt sand och grus), fossila bränslen, övriga produkter och avfall. Dessa är i sin tur indelade i ett 40-tal olika underkategorier.

Syftet med att studera materialflöden är att få ett mått på hur resursintensivt ett lands ekonomi är, och för att se exempelvis förhållandet mellan resursförbrukningen och BNP. Detta kan vara intressant i jämförelser mellan olika länder. DMC används till exempel som ett mått i EU:s färdplan mot ett resurseffektivt samhälle.

Sedan 2013 ingår materialflödesräkenskaper i EU:s förordning om miljöräkenskaper (se länk nedan), vilket innebär att det numera är obligatoriskt för EU:s medlemsländer att till EU rapportera in statistik om landets materialflöden.

Använd gärna fakta ur den här statistiknyheten men kom ihåg att ange Källa: SCB.

Statistikansvarig myndighet och producent

SCB, Enheten för Miljöekonomi och naturresurser

Adress
Box 24 300
104 51 Stockholm

Förfrågningar

Mårten Berglund

Telefon
010-479 43 13
E-post
marten.berglund@scb.se