Till innehåll på sidan

Kort analys

Det tog 75 år till en jämn könsfördelning bland kommunpolitikerna

Senast uppdaterad: 2019-09-26

I år är det 100 år sedan svenska kvinnor för första gången fick rösta i kommunalvalen. Då var ungefär 4 av 100 folkvalda kommunpolitiker kvinnor. Först 1994 nåddes gränsen för vad som brukar räknas som en jämn könsfördelning.

Foto: Anna Backlund/Nordiska museet

Kvinnor kunde väljas in i kommun- och stadsmannavalen redan 1909. Men det var först tio år senare, 1919, som kvinnor för första gången fick rösta i kommun- och landstingsfullmäktigeval på samma villkor som män. Det var två år före det första valet till riksdagens andra kammare med allmän och lika rösträtt.

Efter 1919 års val var 1 130 av totalt 26 707 ledamöter på lokal nivå kvinnor. Omräknat till procent var 4,2 procent av ledamöterna kvinnor och 95,8 procent var män.

Vid den tiden var det tre olika val på lokal nivå:

  • Val till stadsfullmäktige
  • Val till kommunfullmäktige
  • Val till municipalfullmäktige – tättbebyggt område på landsbygden som inte var en egen kommun, men med fullmäktige.

 

Vid valen år 1919 fick stadsfullmäktige den högsta andelen kvinnor, 8,9 procent. I municipalfullmäktige var andelen 5,9 procent. Kommunfullmäktige var med drygt 22 000 ledamöter den klart dominerande formen av lokalval och där var andelen kvinnor 3,5 procent.

Inledningsvis minskade andelen folkvalda kvinnor

När vi idag talar om en jämn könsfördelning menas ofta att andelen män och kvinnor ska ligga inom intervallet 40 till 60 procent. Det skulle dröja 75 år från att kvinnor fick rösta på samma villkor som män innan kommunfullmäktige sammantaget kvalificerade sig som en församling med jämn könsfördelning.

Kvinnor och män i kommunfullmäktige, 1919–2018, procent

 Andelen kvinnor och män i kommunfullmäktige. Diagram med med utveckling över tid.

Till en början minskade andelen kvinnor som valdes in i kommunfullmäktige och nådde 1930 den lägsta nivån. Då var 1,6 procent av de invalda kvinnor och 98,4 procent var män. Efter den bottennoteringen ökade andelen invalda kvinnor i varje val fram till 2006 års val. Då sjönk andelen marginellt.

Snabbare ökningstakt på 1970-talet

Ökningen av andelen kvinnor i kommunfullmäktige gick inledningsvis relativt trögt, med som mest 1,8 procentenheter till och med 1966 års val. På 1970-talet ökade andelen kvinnor i den lokala politiken i snabbare takt. Efter 1970 års val hade den ökat till 14,0 procent och tre val senare, 1979, hade den siffran mer än fördubblats. Könsfördelningen var då 28,7 procent kvinnor och 71,3 procent män.

Under 1970-talet, en period när könsfördelningen i kommunfullmäktige gick mot att bli jämnare, blev kvinnors representation en allt viktigare fråga för partierna. Med Socialdemokraterna i spetsen, började partierna införa olika regler för att öka kvinnors representation i politiken.

1970-talets snabbare ökning av andelen folkvalda kvinnor i kommunfullmäktige sammanföll med en minskning av antalet kommunpolitiker. Som mest hade Sverige drygt 43 000 folkvalda på lokal nivå, vilket var efter 1942 och 1946 års val. Därefter minskade antalet folkvalda och var 1973 drygt 13 000, och trots en minskning är det ungefär samma nivå som gäller än idag.

Att de folkvalda blev färre berodde i stor utsträckning på att kommuner slogs samman. Sverige gick från 2 500 städer, landskommuner och municipalsamhällen 1951 till 278 kommuner 1974.

Varannan damernas ledde till ökad jämställdhet

På 1980-talet fortsatte andelen kvinnor att öka i kommunfullmäktige, men i långsammare takt. Vid valet 1991 blev ökningen blygsamma 0,3 procentenheter och i riksdagen minskade andelen invalda kvinnor. I valet därpå, 1994, följde den största ökningen av andelen kvinnor som vi hittills haft. Då ökade andelen valda kvinnor med drygt sju procentenheter. Det innebar att vi för första gången, totalt sett, fick en jämn könsfördelning i kommunfullmäktige, med 41,3 procent kvinnor och 58,7 procent män.

Denna ökning var inte isolerad till kommunfullmäktige utan skedde även bland riksdagens ledamöter. Anledningen var att flera partier införde listor där kvinnliga och manliga kandidater varvades. Fenomenet kallades populärt för varannan damernas.

Efter 1994 års val har andelen kvinnor som valts in i kommunfullmäktige ökat, men inte i någon större utsträckning. Efter 2018 års val, nära 100 år efter de första valen med kvinnlig rösträtt på lokal nivå, var andelen kvinnor 43,3 procent. Det var en liten minskning jämfört med 2014, då andelen kvinnor var den hittills högsta, 43,7 procent.

Stora lokala skillnader

Efter 1982 års val till kommunfullmäktige hade 19 kommuner en jämn könsfördelning. Efter 1994 års val hade antalet ökat till 189 kommuner och efter valen 2018 var könsfördelningen i kommunfullmäktige jämn i 214 kommuner.  Könsfördelningen skiftar mellan 25,5 procent kvinnor och 74,5 procent män i Trelleborg och 58,8 procent kvinnor och 41,2 procent män i Lekeberg efter senaste valen. Om vi utgår från 1982 års val har omvänt andelen män aldrig understigit 40 procent i någon kommunfullmäktige.

Av de 19 kommuner som hade en jämn könsfördelning 1982 är det sju som även har haft det i alla därpå följande val till kommunfullmäktige. Omvänt är det åtta kommuner som under samma period aldrig har haft en jämn könsfördelning bland sina folkvalda i fullmäktige.

Fortfarande färre kvinnor på höga poster

Under 1900-talet gick vi från att kommunfullmäktige enbart bestod av män till en jämn könsfördelning. Det var en utveckling som tog 75 år från det att kvinnor fick delta i lokala val på samma villkor som män. I 25 år har därefter andelen kvinnor varit strax över 40 och andelen män strax under 60 procent. Den definition av en jämn könsfördelning som ofta används har ibland ifrågasatts om det alltid är kvinnor som har nära 40 procent och alltid män som har nära 60 procent av viktiga positioner.

Samtidigt är könsfördelningen fortfarande ojämn på högre politiska positioner i kommunerna. 2015 var könsfördelningen bland ordföranden i kommunernas nämnder 37 procent kvinnor och 63 procent män. Könsfördelningen bland ordföranden i landets kommunstyrelser,  den högsta politiska positionen i en kommun, var på samma nivå.

Källor
Text- och innehållsansvariga